Ekologiskt tyg

Efter en månads intensivt arbete är jag klar med mina beställningarna här i Gujarat. Förutsättningarna är aldrig lika som året innan, lagren av varor och material ändrar sig hos hantverkarna och deras organisationer. I år hittade jag ett tyg i ekologisk bomull, handvävt med handspunnen tråd, färgat med naturlig Indigo. Tyget räcker till fyra herrskjortor. Det blir inte ens en i varje storlek.

Men det fanns också ett ekologiskt tyg som var ofärgat, vackert matt vit. Handvävt i en liten by på gammaldags vävstol. Härligt levande väv. Räcker till några skjortor i alla storlekar.

Bra pris trots att alla har fått bra betalt. Närodlat, spunnet och hemvävt i området. Uppsytt hos den lokala icke vinstdrivande hantverksorganisationen. Beställt utan mellanhänder och hemskickat med kombinerad land och flyg frakt, 30 dagar. Det hoppas jag mycket på.

Khadi tyg

Khadi i Gondal är min favorit (Khadi –se bloggen om Khadi). Det är en mönsteranläggning där man fortfarande håller Gandhis ideal högt. Kvaliten är hög och atmosfären är ödmjuk. När jag bor i gästrummet är jag en del av Khadi. Jag blir som en länk för de unga kvinnorna ut i världen med mina bilder och videos från Näsåker. Korna jag hade, vedbacken, läderverkstan och marknader, mina barn och barnbarn, utsikten över Nämforsen, Urkult och videon om Essys butik på Storgatan. De har så många frågor.

För ledningen blir jag en bekräftan på att Khadi behövs än mer idag. De blir glada över mitt engagemang i Khadi och vet att ekologisk bomull är en naturlig utveckling i Khadis anda. Det pratade redan Gandhi om.

Jag ställer upp på tidningsintervjuer när man vill skapa lokal publicitet kring sin verksamhet.

I år är jag noga med att allt tyg som använts i de kläder jag beställer, är spunnet och vävt här i Gondal. Och att det är naturliga färgämnen som använts.

Batik tunikor

Nytt i år är att jag köper den handmålade batiken direkt från batikverkstan. Det gör att jag kan påverka modeller och motiv, och att jag träffar de som målar och syr. Jag beställer tunikor i 2 olika färgskalor och 4 olika motiv. Varje exemplar blir unik.

Axelremsväskor

I år har jag gjort några väskmodeller efter eget önskemål. Bl a två olika axelremsväskor som också män kan ha. En med applikationer på väsklocket och en broderier. Rymmer en laptop och har många fickor. Väskorna kommer från två olika hantverksorganisationer

Jag har också förbättrat en modell av axelremsväska och lagt till fler fickor i modeller som gick bra förra året.

Jag blir lyrisk när jag väljer broderier och tyger till väskorna, de är så vackra. Kvinnorna broderar i småbyarna här i Kutch. Olika broderier är från olika folkgrupper i olika byar, se sidan om broderier.

När material samlas in till organisationen genomförs en kvalitetskontroll innan de skickas ut till nya byar för sömnad.

Broderade axelväskor

Jag sitter med kvinnorna som kollar broderierna. De rättar till de få misstag som upptäcks. Man genomför utbildning och träning för alla kvinnor, innan de får börja leverera. Kvaliteten måste vara jämn och följa traditionella normer.
Kvinnorna bestämmer själva pris och arbetstider. Just arbetstiden kan leda till oväntade svårigheter för organisationerna att fullfölja leveranser. Basnäringen för de flesta är fortfarande jord- och boskapsskötsel. Det kommer i första hand, leveranser av broderier får anpassa sig därefter.

Organisationerna gör ett fantastiskt arbete och ser verkligen kvinnornas arbete och liv som det primära i sin verksamhet. Flexibiliteten måste finnas, det är på de arbetande kvinnornas villkor som verksamheten bygger.

 

Handvävd Khadi är ett hudvänligt och behagligt tyg, tillverkningen är miljövänlig.

Tråden spinns och vävs med handkraft. Arbetet kan utföras i små byar på landsbygden och skapar arbetstillfällen, speciellt för kvinnor. Det är en trygg arbetsplats och arbetet kan ske i hemmet efter giftemål. Det är idag en av få inkomstmöjligheter för kvinnor på landsbygden, och stärker kvinnans ställning i samhället.

Mahatma Ghandi startade Khadi 1920 som ett led i ickevåldkampanjen mot Britternas kolonialmakt. Att befria Indiens trehundra miljoner invånare med spinnrockar, ansågs av många politiker i västvärlden som en bluff.

Indien hade under Brittiskt styre gått från att 1750 stått för en fjärdedel av världens textilproduktion, till hundra år senare vara nere i 8,6% och köpare av en fjärdedel av den brittiska exporten av bomullstyg.

När produktionen av textilier ökade i England i början av 1800-talet genom industrialiseringen, ändrades policyn för East India Company år 1813. Indien skulle nu bli en avsättningsmarknad. Man lät t o m hugga tummarna av bengaliska vävmästare, befolkningen i textilstaden Dhaka krympte från hundrafemtiotusen till tjugotusen.

Innan den industriella revolutionens effekter nådde Indien var Indiens BNP per capita inte extremt mycket lägre än ett globalt genomsnitt, Under de följande hundra åren ökade klyftorna dramatiskt. Det blev allt vanligare med massvält. Enbart under perioden 1890-1900 tog hungersnöd livet av en eller två miljoner indier per år.

När Gandhi startade Khadi importerade Indien två miljarder meter tyg, det mesta från England. Utan Indien skulle imperiet hamna i ekonomiska trångmål. Detta skulle också skapa massor av arbetstillfällen, 49 miljoner enligt hans egna uträkningar, så Gandhi ansåg att Indien kunde återfå sin frihet om folk vävde sitt eget tyg.

Effekten visade sig vara över förväntan. 1925 hade Khadi rörelsen spridit sig till alla delstater i Indien, europeiska kläder brändes på bål och efterfrågan på spinnrockar och vävstolar ökade enormt. Detta ledde till arbetstillfällen för massor av spinnare, vävare, färgare, skräddare, snickare och smeder. Att mätta munnnar med spinnandet visade sig stämma.

Gandhi tog personligen upp utformningen av den Indiska flaggan, som skulle ha tre färger -saffransgult, vitt och grönt- som symboliserar landets många religioner och en spinnrock i mitten.

Khadi drivs av Indiska staten och har hög status, politiker bär fortfarande ofta kläder av Khadi.

Handvävd Khadi är ett hudvänligt och behagligt tyg, tillverkningen är miljövänlig.

Textkälla: ”Mahatma” av Zac O’Yeah

Gandhi startade Satyagraha Ashram 1915 i staden Ahmedabad, Gujarat. Det flyttades 1917 till en stor tomt vid floden Sabarmati. Vid den tiden låg området en bra bit utanför Ahmedabad och man fick åka häst och vagn hit.

Det var förmodligen det första moderna ashramet av den typ man finner i Indien idag. Öppet för alla människor, inte bara hinduer.
Här bodde Gandhi och härifrån utgick den berömda saltmarchen 1930 för att demonstrera mot britternas monopol på salt.
Det är idag ett modernt museum och ett institut som arbetar för att förbättra de oberörbaras villkor.

Nu har museet omringats av den alltmer växande storstaden och trafiklarmet hörs i bakgrunden. Atmosfären är lugn och Gandhis ande vilar över området, i en stad som annars är kaotisk av trafik och luftföroreningar.

Jag stannar en vecka för att komma in i den Indiska rytmen. På förmiddagen jobbar jag några timmar med mina bilder och mina hemsidor. Jag äter mina måltider hos en familj som lagar mat i sin bostad och serverar vid två bord på sin gård. På eftermiddagen lär Latha mig spinna med den gamla spinnrocken av den typ som Gandhi spann med. Efter någon dag tar jag hand om de Indiska turister som vill prova på att spinna, medans hon guidar i Gandhis bostad. Jag visar och instruerar och tråden växer fram ur mina fingrar. Det är en jämn ström av turister och alla vill bli fotograferad tillsammans med mig och spinnrocken.

Efter en vecka är jag stärkt till kropp och själ, efter god vegetarisk mat och långa samtal med Latha.

GOTT NYTT ÅR!!! Låt oss vara den förändring vi önskar se i världen, och sprida en hoppfull framtid.

1996 hittade jag, efter mycket efterforskning och letande, en familj som gjuter i mässing. Det var i old Delhi, mitt inne i ett virrvarr av gränder. Det var först tredje året som jag lärde mig hitta dit och därifrån själv.

Det är endast en yngre familjemedlem som pratar lite engelska, det pratas Urdu i dessa muslimska kvarter. Efter det att jag lärt mig gjuttekniken går det bra att kommunicera och få till önskat resultat. Men det är viktigt att komma överens om alla detaljer, man gör inte mer än nödvändig eftersom arbetstiden ofta inte påverkar priset. Det är materialet som styr priser, hur mycket väger varje artikel, arbetstiden är mindre viktig.

Man gjuter i sandform, en gammal teknik där man gör ett avtryck av originalet i en sandform. Mässingen hälls i det hålrum som bildas och formen tas sönder för varje gjutning. Varje gjutning blir unik.

Det känns fantastiskt att i Indien få gjuta 5000 år gamla hällristningar från Nämforsen och gamla gudinnesymboler. Dessa symboler känns levande här med moderjord dyrkan (Indiska kon) som binder samman gudinnesymbolerna, älgkorna vid Nämforsen och Indiska traditioner.